förutbestämd

Min kära Annika Björk jag skall försöka förklara hur fel vi riktar in vår kritik mot oliktänkande. Men först vill jag visa på vad jag ser du undervisar på din sida Bjorkbloggen. Jag är rädd för att det jag läser lätt skulle kunna uppfattas som villfarelse.

 

 

 Så säger du på din sida; 

 

När det gäller Rom 5:18 är många jättesnabba att läsa in en arvsynd i texten eftersom det står att ”alla” blir fördömda pga en endas fall (Adams fall) vilket alltså skulle innebära att de är syndare per automatik pga Adam. OK, och hur rimmar det med resten av meningen som säger att en endas rättfärdighet (Jesus rättfärdighet) lett till ALLA människors frikännande? Sker även det per automatik för ”alla” människor? Om man tar sig friheten att lägga till ett villkor vad gäller frikännandet i Jesus (att vi inte blir frikända förrän vi omvänder oss och tror), så borde ett liknande villkor läggas in gällande Adam (att vi inte blir fördömda förrän vi syndar likt honom). Det rimmar väl med resten av skriften.

Du skriver också att människan är god innerst inne. Detta är fullständig fariseism , att människan skulle vara god trots synder och brister, alltså innerst inne är god.

 

Martin Luther säger;

 

»Ifrån Adams fall i paradiset är människan fördärvad och full av syndiga begär. Hon kan inte av hjärtats lust känna behag till Guds lag, vilket vi alla erfar i oss. Ty det finns ingen människa, som inte önskade att Guds lag inte fanns. Varje människa känner och vet i sig själv, hur svårt det är att vara from och göra det som är gott, och hur lätt det är att vara ogudaktig och göra ont… Vi är av naturen onda och olydiga, älskar synden och är fientligt sinnade mot Guds lag» (Luther, Kyrkopostillan, 3 s. i adv. ev. pred., WA 10, I, 2, 155, 29).

 

 

 Det du framlägger om arvssynd på din sida Bjorkbloggen, stämmer väldigt väl överens med vad Mormonerna säger. Har du fått dessa tankar från dem?

 

 

Från mormons bok.

 

”Mormons bok står inte i motsättning till bibeln, men förtydligar delar av bibeln som annars kan tolkas olyckligt. Att vara född ”i synd” innebär nämligen inte att vara född syndig. Enligt The New Jerome Biblical Commentary handlar Psaltaren kapitel 51 om Davids klagan efter att ha begått äktenskapsbrott med Batseba. Vers 7 ”being born in sin” är en poetisk överdrift som helt enkelt innebär ”fullständigt syndig”. ”Being ”born in sin” is poetic hyperbole meaning ”thoroughly sinful” (The New Jerome Biblical Commentary sid. 534).

 

Moroni 8:8 står det nämligen att ”små barn är alltså friska, ty de kan inte begå synd. Därför är Adams förbannelse borttagen från dem genom mig så att den inte har någon makt över dem.”

 

Grunden för tolkningen att små barn skulle vara syndiga ligger i den kristna kyrkans lära om arvssynden. ”Arvsyndsläran innebär att människan redan som nyfödd är i ett tillstånd av synd och 

skuld, och måste döpas så snart som möjligt efter födseln.”

 

Du skriver;

Vi är inte ansvariga för Adams synd för synd tillräknas inte där det inte finns någon moralisk lag som blivit överskriden.

Om alla är födda i synd betyder det att bebisar kan synda, men vad slags synder kan en en månaders bebis göra sig skyldig till? 

 

 

Nu spekulerar jag utifrån din lära.

 

Om människan inte har någon synd när hon föds utan föds syndfri, ingen arvsynd, som du skriver; ”vi blir inte fördömda förrän vi syndar likt honom, det rimmar väl med resten av skriften” skulle vi mycket väl kunna tro att man kan avhålla sig från att synda och då skulle vi inte behöver Jesu försoning för vår synd. (Han behövde inte dö för mej iallafall jag fixar detta själv).

 

Martin Luther skulle kalla detta för ”skriftvidrigt

 

VAD VILL JAG NU HA SAGT MED DETTA?

 

Döm icke efter skenet, utan döm en rätt dom.” (Joh. 7:24).

Lägg märke till hur Gud förbjuder oss att döma efter det yttre, men befaller oss att döma “en rätt dom”. 

Hur dömer man en rätt dom?

Jo genom att vi dömer i enlighet med Guds sanning, lära och vittnesbörd. Nämligen Guds Ord.

Men hur blir det om jag dömer efter min tolkning av Ordet. Och den jag dömer har sin tolkning av Ordet. Detta bli klurigt eller hur.

 

Några exempel på hur det kan tolkas ibland oss.

 

Om man nu tror på ett tusenårsrike där vi skall regera med Kristus här på jorden så finns det många som inte tro så.                     

 

Somliga menar att Kristi återkomst är en verklig, synbar händelse, där andra tror att den är osynlig.                                   

 

Vidare så menar vissa att församlingen ersatt Israel.               

 

Teologin går ut på att församlingen har ersatt Israel som Guds folk och därför gäller löftena i Bibeln inte Israel utan församlingen. Med andra ord så har den kristna kyrkan stulit Guds plan med sitt förbundsfolk. 

Paulus förstod att denna risk fanns, så därför ägnade han tre kapitel i Romarbrevet för att förklara att det var tvärtom, nämligen att vi som kristna är inympade i det äkta olivträdet. Genom Guds nåd har vi fått del av Israels löften och Gud kommer, efter att hedningarna i fullt antal nått målet, ta sig an Israel på ett speciellt sätt. 

 

Nu finns det dom som menar att Israel kommer, nu i tiden och fram tills nådatiden är slut, att bli frälsta så många som är kallade, ”en utvald rest ur Israel skall frälsas”. Församlingen består då av både judar och hedningar som kommit till tro. 

 

Man anser att begreppet ”det utvalda folket” har utvidgats till att gälla också de kristna. (Apg. 15:7-11,14-18; 1 Petr. 2:9-10).

 

 

 

Vad gör man med dessa olika tolkningar utifrån samma skriftställe?

 

Skall vi stå och döma varandra och påstå att den andre far med villfarelse. 

 

 predestination

 

När det gäller predestination så är nyckeln att vi förstår vad predestination innebär och  förutsättningen om vi inte skall gå fel. 

 

Många är starkt fientliga till just läran om predestination, men detta är i huvudsak därför att man inte förstår den. Men läran är helt  biblisk. 

 

Varför  man är fientlig till  läran om predestination är att man tror jag menar att den är orättvis. Varför vissa men inte andra. 

 

Men enligt Rom. 6:23 så har vi alla människor syndat och värda evigt straff. 

Gud skulle vara fullständigt rättvis om han lätt oss tillbringa evigheten i helvetet. Men Gud gör inte så, utan han utväljer en del till frälsning. 

Är Gud orättvis när en del andra människor inte blir utvalda till frälsning? Nej eftersom ingen förtjänar någonting från Gud.  

 

Rom. 9:14-20 ”Vad in­nebär nu det­ta? Kan Gud göra orätt? Na­tur­ligt­vis in­te. Han säger ju till Mo­se: Jag skall förbar­ma mig över vem jag vill och va­ra barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kom­mer det in­te an på människans vil­ja el­ler strävan­den ut­an på Guds förbar­man­de. Skrif­ten säger ju till fa­rao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skul­le vi­sa min makt på dig och för att mitt namn skul­le förkun­nas över he­la jor­den. Så förbar­mar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.

 

Nu säger någon: Varför fortsätter han att före­brå oss? Ing­en kan ju göra motstånd mot hans vil­ja. Men tror du, stac­kars människa, att du kan göra invänd­ning­ar mot Gud? Kan det for­ma­de säga till for­ma­ren: Varför gjor­de du mig sådan? Bestämmer in­te kruk­ma­ka­ren över sin le­ra.”

 

Matt. 20:15 ”Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’

 

Hur är det då med den dubbla predestinationen?

 

I Jean Calvins undervisning heter det i en av de reformerta bekännelseskrifterna, "Consensus Genevensis”:

 

"Man måste bekänna, att Gud efter sitt eviga, av ingen och intet beroende rådslut har bestämt somliga - vilka Honom synts för gott - till salighet, samt att han upplyser dem, som han värdigats oförtjänt upptaga, med sin helige Ande, så att de kan motta det i Kristus erbjudna livet, vidare att Han likaledes efter sitt fria val bestämt de andra till att icke bli troende, så att de som berövas trons ljus kommer att förbli i mörkret.”

 

Vad säger då Luther;

 

Han menar att Gud har bestämt vilka som blir frälsta men om en männi­ska går förlorad är det hennes eget ansvar att hon håller fast vid ett nej.

 

Hade Luther en ”släng” av Calvins tankar?

 

Luther, Bondage of the Will (1525), 4.12: “We say, as we have said before, that the secret will of the Divine Majesty is not a matter for debate, and the human temerity which with continual perversity is always neglecting necessary things in its eagerness to probe this one, must be called off and restrained from busying itself with the investigation of these secrets of God’s majesty, which it is impossible to penetrate because he dwells in light inaccessible, as Paul testifies [1 Tim. 6:16]. Let it occupy itself instead with God incarnate, or as Paul puts it, with Jesus crucified, in whom are all the treasures of wisdom and knowledge, though in a hidden manner [Col. 2:3]; for through him it is furnished abundantly with what it ought to know and ought not to know. It is God incarnate, moreover, who is speaking here: “I would . . . you would not”—God incarnate, I say, who has been sent into the world for the very purpose of willing, speaking, doing, suffering, and offering to all men everything necessary for salvation. . . . It is likewise the part of this incarnate God to weep, wail, and groan over the perdition of the ungodly, when the will of the Divine Majesty purposely abandons and reprobates some to perish. And it is not for us to ask why he does so, but to stand in awe of God who both can do and wills to do such things.”

 

En biografi av Calvin; Markus Hector, teol. kand. och pastor, Stockholm

 

Han bröt med den katolska kyrkan och han bejakade Augsburgska bekännelsen. Ursprungligen räknade han sig som en lärjunge till Martin Luther – men de två kom senare att inta olika ståndpunkter i en del frågor. Men för Jean Calvin var rättfärdiggörelsen genom tron nödvändig.

 

Reformatorn Jean Calvin (1509–1564) var fransman, men, med undantag av några år i Strasbourg, verksam i Genève i Schweiz. Han var utbildad jurist och såväl teolog och förkunnare som politiker.

Calvin separerade kyrka och stat, samtidigt som han menade att båda två skulle formas efter Kristi kropps-tanken. Målet var att skapa en kristen stad, där den enskilde medborgaren (kroppsdelen) hämtade sin kraft och hälsa från hela kroppen och ändå hade en unik och oersättlig funktion. Kyrkan skulle vara ideal för samhället genom att visa hur ett liv, som levdes till Guds ära och efter hans vilja, också gynnade mänsklig fullkomning. Reformationen av samhället skulle ske genom personligt helgade liv. Evangeliet var för Calvin både ett möte med den levande Guden och goda förhållningsregler som skulle tillämpas i detalj.

Eftersom varje människa är så mycket värd, menade Calvin, måste alla också få hjälp till ett värdigt liv där deras förmågor kan ställas i andras tjänst. Staden delades in i olika regioner och ledarskapet hade ansvar för att hjälpa människor att komma rätt i sin mänskliga kallelse och sitt liv. Medborgarna, i sin tur, skulle svara genom att med glädje utföra sin kallelse. Målet var det gemensamma goda.

Själv var Calvin en arbetsmyra och outtröttlig i sin omsorg om både biblisk undervisning och människor. ”När vi tänker på vila”, skrev han, ”så låt oss se upp mot himlen.”

Man får säga att Calvin lyckades med att omvandla Genève till en gudsstad. Vad ett gott kristet liv innebar fanns reglerat i detalj, och det fanns stort stöd för det programmet. En överväldigande majoritet tänkte sig att den som kraftigt förnekade den kristna läran hotade Guds ära och samhällets fortbestånd.

Förhållande till Luther och Melanchton

Calvin hade en mycket nära kontakt med Philipp Melanchton som högaktade Calvin och kallade honom för Teologen. Reformerta teologer lyfter ofta fram att behovet var stort av en stillsam och systematiskt arbetande teolog efter att den lite vildsinte Luther berett marken för kyrkans reformation. Calvin själv uppmanade till stor respekt för Martin Luther, även om han också kunde vara kritisk och tyckte att reformatorn i Wittenberg var väl självgod.

Undervisning

Reformatorerna var bibellyssnare. Calvin själv predikade, undervisade och skrev kommentarer över bibelböcker som fortfarande är mycket spridda och lästa i reformerta kretsar. Sina teologiska grundtankar sammanställde han i Institutio religionis Christianae (1559). Som mål hade han alltid tydlighet och enkelhet.

Calvins teologi är i mycket allmänkristen. När det gäller Bibelns tillförlitlighet, treenighetsläran, Kristi två naturer utlägger han Kyrkans lära på ett mycket informerat sätt. Vi känner hos honom också igen Luthers undervisning om bland annat människans syndfullhet, rättfärdiggörelse från Jesus genom den enskildes tro förenad med ånger, det saliga bytet och vardagskallelsens värde. Både Luther och Calvin betonar också tio Guds bud, om än på olika sätt. Båda är också måna om att evangeliet ska gå till hjärtat och beröra även känslorna.

Den mest kända skiljelinjen mellan Calvin och Luther är nattvardsläran. Luther tänker sig att Kristus är allestädes närvarande som människa. Således får vi del av hans verkliga kött och blod i nattvarden. Calvin kritiserar den synen och menar att det är ett förnekande av Kristi verkliga mänsklighet och identifiering med oss. Ubikvitet (dvs. allestädes närvaro), menar han, kan inte sägas vara en mänsklig egenskap. I stället tänker sig Calvin att Kristus, som är i himlen, genom Anden, föder oss som är på jorden från sin egen kropp. Att ha gemenskap med en person är för Calvin inte att äta den kroppsligt, utan att möta den kroppsligt. Kristus inandas sitt nya liv i oss från köttets substans, dvs. från allt det som Kristus nu är i sin mänsklighet.

En skillnad mellan luthersk och calvinsk teologi är läran om predestinationen. Calvin omfattade tron på en dubbel predestination: Gud är den som både utväljer och förkastar. Han menade till och med att Gud frambringade syndafallet. Luthersk teologi vänder sig emot det, även om många forskare hävdar att Luther själv hade samma syn som Calvin och fann stor tröst i den visshet som utkorelsen gav.

När väckelserna gick fram på 1800-talet var man, trots sin tydliga lutherska profil, inte sen att också ta till vara en del av det man fann av värde i den calvinska traditionen. Många sånger översattes liksom böcker av reformerta baptister som John Bunyan och Charles Spurgeon. Det finns en bibelförankring hos Calvin och den reformerta traditionen som gör att den än i dag är givande och utmanande att stå i dialog med.

 

Varken Martin Luther eller någon annan reformator kallade någonsin Calvin och kalvinismen för villfarelse eller som det sägs här inte frälsta samt vilseför kristenheten likt JW. 

 

De olika reformatorerna var tillsammans och diskuterade mad varandra om den kristna tron och utläggningen, tolkningen, av Skriften. Vi kan se att det fanns olika tankar och tolkningar  och då särskilt om Predestination, enkel eller dubbel.

Det handlede om att se Guds suveränitet och en del menade si och andra så men inte att dom kallade varandra för att lära ut villoläror. Det handlade om Guds suveränitet och människans fria lilja. Det vi säger om förutbestämmelse och frälsning.

Tanken att frälsningen skulle vara förutbestämd av Gud, alltså inte ligga i våra händer. Detta är svårt för vår mänskliga hjärna att omfatta. Jag vill vi skall betänka att dessa tolkningar av predestinationen inte kommer från någon lite sekt, utan från en mycket stor del av den historiska kyrkan. Detta är verkligen förankrat i bibeln  och inte något lösryckt.

Utkorelse är ett Guds beslut som han fattade innan han skapade världen, i vilken han utvalde en del människor till frälsning, inte på grund av att han förutsåg några meriter eller förtjänster hos dem, utan enbart på grund av hans egen goda vilja (Grudem, s 670). 

Fördömelse är Guds suveräna beslut också innan han skapade världen, att i sorg förbigå vissa och inte frälsa dem utan i stället straffa dem för deras synd och därigenom visa sin rättvisa dom (Grudem, s 684).

I Rom. 9 kapitlet tom. 11 kapitlet så tror jag det går att få en förståelse om detta och hur Paulus tänker. Man måste koppla bort det lilla förnuft som man har om vad vi uppfattar är rättvist och tänk att vi inte kan omfatta Gud suveräna vilja.

Luther förklarar;

”Här måste sättas en gräns för de förmätna och högmodiga andar, som först blandar in sitt eget förstånd i detta. De börjar uppifrån med att utforska den gudomliga förutbestämmelsens avgrund och bekymrar sig förgäves med frågan, om de är utvalda. De måste sedan själva störta sig i olycka, så att de antingen förtvivlar eller sätter allt på spel.

Men du bör följa detta brev i dess ordning. Bekymra dig först om Kristus och evangelium, så att du lär dig känna din synd och hans nåd och strid sedan med syden, som kapitlen 1, 2, 3 4, 5, 6, 7, 8 har lärt. Sedan, när du har kommit till det åttonde, under kors och lidande, så skall det rätt lära dig, hur trösterik förutbestämmelsen i kapitlen 9, 10, 11 är.”

Dwight Moody 1837-1899 ”Allt samverkar till bästa för dem som älskar Gud”

”Jag bor tryggare i Romarbrevets åttonde kapitel än Adam gjorde i Paradiset. Adam kunde ha bott där i tiotusen år och djävulen kunde ha kommit efter denna tid och försätta honom till döden. Men jag trotsar djävulen, han kan inte ta mitt liv, ty det är fördolt med Kristus i Gud, och Kristus övervann Satan. "Denna världens furste kommer. Mot mig förmår han ingenting." Kristus besegrade honom. O, hur trygg den troende är! När den kristne är gömd i Kristus, gömd i Gud, hur skulle Satan kunna nå honom? Han måste först besegra den Allsmäktige, innan han når den frälsta syndaren.
Det är stort att vara en härlighetens arvinge, att ha sitt liv skyddat i Kristus och att ha himlens änglar runt om sitt viloläger."Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?" vers 31. Vem kan besvara den frågan? Vem kan vara emot oss, om Gud som skapat himmel och jord är för oss? Ingen, ingen!LÄS NU den 28:de versen: "Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är utvalda efter hans beslut." Allt! Vedermödor, smädelser, förföljelser, svaghet, nödlägen, hungersnöd, allting! Allt samverkar till godo för dem som älskar Gud.”

 

Att förkunna allt Guds rådslut verkar vi i Sverige ha svårt med. Utkorelse hör ju till allt Guds rådslut, summan av Skriftens Ord. Antingen så förstår vi inte detta med utkorelsen eller så vill vi inte förstå. Vi tror att frågorna blir för många och för svåra.

Luther själv tyckte detta var svårt att Gud frälser dem Han utvalt och de andra går förlorade. Han menar att vi måste skilja mellan den fördolda som bara finns hos Gud och det som är uppenbarat i Skriften. Det Gud har uppenbarat i Skriften är att ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta”. 

Det håller vi oss till och det andra som inte är uppenbarat i Skriften, det som vi ändå inte kan veta något om eller förstå, detta hör till det fördolda. 

Men Bibeln är klar när den talar om att de som var bestämda till evigt liv kom till tro Rom. 9:12, men Bibeln talar också om att Gud förhärdar vissa Rom. 9:18.  

Detta kommer som en följd av en människas envetna och upprepade trots mot Gud.

Heb. 3:15  ”Det heter: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan som vid upproret.”

Guds evangelium skall förkunnas för alla människor. Alla är kallade men inte alla hörsammar evangeliet utan en del  stöter evangeliet ifrån sig men en del hörsammar det och kommer till tro.

Spurgeon

Spurgeon hänförde vår brist på förståelse till vår begränsade och fallna natur, inte till problem med Gud eller Skriften. Han säger;

”Att Gud förutbestämmer, och att mannen är ansvarig, är två saker som få kan se. De tros vara inkonsekventa och motsägelsefulla; men det är de inte. Det är felet i vår svaga bedömning ... det är min dårskap som får mig att föreställa mig att två sanningar någonsin kan motsäga varandra.” (New Park Street Pulpit, vol. 4, 337).

 

Spurgeon varnade också för teologer som försöker förena, med kortsynt mänsklig logik, varje uppenbar biblisk inkonsekvens Han säger:

”Människor som är sjukligt angelägna om att ha en egen konsekvent trosbekännelse, en trosbekännelse som kommer att sammansättas och bilda en fyrkant som ett kinesiskt pussel, är mycket benägna att begränsa sina själar. De som bara tror på vad de kan förena kommer inte nödvändigtvis att tro på mycket av gudomlig uppenbarelse. De som i tro tar emot något som de finner i Bibeln kommer att erhålla två saker, tjugo saker eller tjugo tusen saker, även om de inte kan konstruera en teori som harmoniserar dem alla.” ("Tro", svärd och murslev, 1872) med kortsynt mänsklig logik

 

Mikael Karlendal Lärare i religionskunskap och historia skriver;

Det är i år exakt 500 år sedan 1500-talets kanske störste kristne reformator, fransmannen Jean Calvin, föddes. Han är inte direkt upphöjd till skyarna i Sverige, men utomlands är han synnerligen uppskattad, och de som ser honom som sin teologiska lärofader verkar bli allt fler. Som uppvuxen i pingströrelsen har jag inte direkt fått Calvin serverad med morgongröten, men efter att som tonåring och sedermera vuxen ha upptäckt den reformerta teologins många fördelar, dess systematiska klarhet och tydlighet, dess starka exegetiska grund i ett studium av hela Bibeln, dess frihetsskapande potential och Calvins mycket tydliga betoning på Andens roll, så tycker jag det skulle vara önskvärt i dessa tider av förberedelse för världspingstkonferensen, att vi i den svenska pingströrelsen och inom den övriga svenska frikyrkligheten kunde återupptäcka och anknyta till det starka teologiska arv som Calvins teologi innebär.

 

 Läs gärna från Historien om Predestination från wikipedia. den är på engelska

Här kan vi se hur olika man tolkade Predestination utifrån Bibelordet och detta redan från första århundradet och fram till reformationen på 1500 talet.

New Testament period

There is some disagreement among scholars regarding the views on predestination of first-century AD Judaism, out of which Christianity came. Josephus wrote during the first century that the three main Jewish sects differed on this question. 

He argued that the Essenes and Pharisees argued that God's providence orders all human events, but the Pharisees still maintained that people are able to choose between right and wrong. He wrote that the Sadducees did not have a doctrine of providence.

The biblical scholar N. T. Wright argues that Josephus's portrayal of these groups is incorrect, and that the Jewish debates referenced by Josephus should be seen as having to do with God's work to liberate Israel rather than philosophical questions about predestination. Wright asserts that Essenes were content to wait for God to liberate Israel while Pharisees believed Jews needed to act in cooperation with God. 

John Barclay responded that Josephus's description was an over-simplification and there were likely to be complex differences between these groups which may have been similar to those described by Josephus.[3] Francis Watson has also argued on the basis of 4 Ezra, a document dated to the first century AD, that Jewish beliefs in predestination are primarily concerned with God's choice to save some individual Jews.

 

In the New Testament, Romans 8–11 presents a statement on predestination. In Romans 8:28–30, 

Paul writes,

”We know that in everything God works for good with those who love him, who are called according to his purpose. For those whom he foreknew he also predestined to be conformed to the image of his Son, in order that he might be the first-born among many brethren. And those whom he predestined he also called; and those whom he called he also justified; and those whom he justified he also glorified.”

 

Biblical scholars have interpreted this passage in several ways. Many say this only has to do with service, and is not about salvation. 

The Catholic biblical commentator Brendan Byrne wrote that the predestination mentioned in this passage should be interpreted as applied to the Christian community corporately rather than individuals. 

Another Catholic commentator, Joseph Fitzmyer, wrote that this passage teaches that God has predestined the salvation of all humans. 

Douglas Moo, a Protestant biblical interpreter, reads the passage as teaching that God has predestined a certain set of people to salvation, and predestined the remainder of humanity to reprobation (damnation). 

Similarly, Wright's interpretation is that in this passage Paul teaches that God will save those whom he has chosen, but Wright also emphasizes that Paul does not intend to suggest that God has eliminated human free will or responsibility. Instead, Wright asserts, Paul is saying that God's will works through that of humans to accomplish salvation.

Patristic period

Origen, writing in the third century, taught that God's providence extends to every individual.

 He believed God's predestination was based on God's foreknowledge of every individual's merits, whether in their current life or a previous life.

Later in the fourth and fifth centuries, Augustine of Hippo (354–430) also taught that God orders all things while preserving human freedom. 

Prior to 396, Augustine believed that predestination was based on God's foreknowledge of whether individuals would believe, that God's grace was "a reward for human assent”. 

Later, in response to Pelagius, Augustine said that the sin of pride consists in assuming that "we are the ones who choose God or that God chooses us (in his foreknowledge) because of something worthy in us", and argued that it is God's grace that causes the individual act of faith. 

Scholars are divided over whether Augustine's teaching implies double predestination, or the belief that God chooses some people for damnation as well as some for salvation. Catholic scholars tend to deny that he held such a view while some Protestants and secular scholars affirm that Augustine did believe in double predestination.

Augustine's position raised objections. Julian of Eclanum expressed the view that Augustine was bringing Manichean thoughts into the church. 

 For Vincent of Lérins, this was a disturbing innovation. 

This new tension eventually became obvious with the confrontation between Augustine and Pelagius culminating in condemnation of Pelagianism (as interpreted by Augustine) at the Council of Ephesus in 431. Pelagius denied Augustine's view of predestination in order to affirm that salvation is achieved by an act of free will.

The Council of Arles in the late fifth century condemned the position "that some have been condemned to death, others have been predestined to life", though this may seem to follow from Augustine's teaching. The Second Council of Orange in 529 also condemned the position that "some have been truly predestined to evil by divine power”.

 

In the eighth century, John of Damascus emphasized the freedom of the human will in his doctrine of predestination, and argued that acts arising from peoples' wills are not part of God's providence at all. Damascene teaches that people's good actions are done in cooperation with God, but are not caused by him.

 

Middle Ages

 

Gottschalk of Orbais, a ninth-century Saxon monk, argued that God predestines some people to hell as well as predestining some to heaven, a view known as double predestination. He was condemned by several synods, but his views remained popular. Irish theologian John Scottus Eriugena wrote a refutation of Gottschalk.

Eriugena abandoned Augustine's teaching on predestination.

He wrote that God's predestination should be equated with his foreknowledge of people's choices.

 

In the twelfth century, Thomas Aquinas taught that God predestines certain people to the beatific vision based solely on his own goodness rather than that of creatures.

 Aquinas also believed that people are free in their choices, fully cause their own sin, and are solely responsible for it.

 According to Aquinas, there are several ways in which God wills actions. He directly wills the good, indirectly wills evil consequences of good things, and only permits evil. Aquinas held that in permitting evil, God does not will it to be done or not to be done.

 

In the thirteenth century, William of Ockham taught that God does not cause human choices and equated predestination with divine foreknowledge.[26] Though Ockham taught that God predestines based on people's foreseen works, he maintained that God's will was not constrained to do this.

 

Reformation

 

John Calvin rejected the idea that God permits rather than actively decrees the damnation of sinners, as well as other evil. 

Calvin did not believe God to be guilty of sin, but he considered it an unfathomable mystery why God inflicts sin upon his creation e.g that God seems to simultaneously will sin and to also not will sin.

Though he maintained God's predestination applies to damnation as well as salvation, he taught that the damnation of the damned is caused by their sin, but that the salvation of the saved is solely caused by God.

Other Protestant Reformers, including Huldrych Zwingli, also held double predestinarian views.

 

Views of Christian branches

 

Eastern Orthodoxy

 

The Eastern Orthodox view was summarized by Bishop Theophan the Recluse in response to the question, "What is the relationship between the Divine provision and our free will?"

Answer: The fact that the Kingdom of God is "taken by force" presupposes personal effort. When the Apostle Paul says, "it is not of him that willeth," this means that one's efforts do not produce what is sought. It is necessary to combine them: to strive and to expect all things from grace. It is not one's own efforts that will lead to the goal, because without grace, efforts produce little; nor does grace without effort bring what is sought, because grace acts in us and for us through our efforts. Both combine in a person to bring progress and carry him to the goal. (God's) foreknowledge is unfathomable. It is enough for us with our whole heart to believe that it never opposes God's grace and truth, and that it does not infringe man's freedom. Usually this resolves as follows: God foresees how a man will freely act and makes dispositions accordingly. Divine determination depends on the life of a man, and not his life upon the determination.

 

Catholicism

pastedGraphic.png

 

Stefan Lochner, Last Judgement, c. 1435. Wallraf-Richartz Museum, Cologne

Catholicism teaches the doctrine of predestination, while rejecting the classical Calvinist view known as "double predestination". This means that while it is held that those whom God has elected to eternal life will infallibly attain it, and are therefore said to be predestined to salvation by God, those who perish are not predestined to damnation. According to the Catholic Church, God predestines no one to go to hell, for this, a willful turning away from God (a mortal sin) is necessary, and persistence in it until the end."[33] Catholicism has been generally discouraging to human attempts to guess or predict the Divine Will. The Catholic Encyclopedia entry on predestination says:

 

God, owing to His infallible prescience of the future, has appointed and ordained from eternity all events occurring in time, especially those that directly proceed from, or at least are influenced by, man's free will.

The heretical seventeenth and eighteenth centuries sect within Roman Catholicism known as Jansenism preached the doctrine of double predestination, although Jansenism claimed that even members of the saved elect could lose their salvation by doing sinful, un-repented deeds, as implied in Ezekiel 18:21–28 in the Old Testament of the Bible.

 

Pope John Paul II wrote:

The universality of salvation means that it is granted not only to those who explicitly believe in Christ and have entered the Church. Since salvation is offered to all, it must be made concretely available to all.

Grace comes from Christ; it is the result of his Sacrifice and is communicated by the Holy Spirit. It enables each person to attain salvation through his or her free cooperation.

 

The Catholic Catechism says, "To God, all moments of time are present in their immediacy. When therefore he establishes his eternal plan of "predestination", he includes in it each person's free response to his grace."[36]

Catholics do not believe that any hints or evidence of the predestined status of individuals is available to humans, and predestination generally plays little or no part in Catholic teaching to the faithful, being a topic addressed in a professional theological context only.

 

Augustine of Hippo laid the foundation for much of the later Catholic teaching on predestination. His teachings on grace and free will were largely adopted by the Second Council of Orange (529), whose decrees were directed against the Semipelagians. 

Augustine wrote,

[God] promised not from the power of our will but from His own predestination. For He promised what He Himself would do, not what men would do. Because, although men do those good things which pertain to God’s worship, He Himself makes them to do what He has commanded; it is not they that cause Him to do what He has promised. Otherwise the fulfilment of God’s promises would not be in the power of God, but in that of men”

 

Augustine also teaches that people have free will. For example, in "On Grace and Free Will", (see especially chapters II–IV) Augustine states that "He [God] has revealed to us, through His Holy Scriptures, that there is in man a free choice of will," and that "God's precepts themselves would be of no use to a man unless he had free choice of will, so that by performing them he might obtain the promised rewards." (chap. II)

 

Thomas Aquinas' views concerning predestination are largely in agreement with Augustine and can be summarized by many of his writings in his Summa Theologiæ:

God does reprobate some. For it was said above (A[1]) that predestination is a part of providence. To providence, however, it belongs to permit certain defects in those things which are subject to providence, as was said above (Q[22], A[2]). Thus, as men are ordained to eternal life through the providence of God, it likewise is part of that providence to permit some to fall away from that end; this is called reprobation. Thus, as predestination is a part of providence, in regard to those ordained to eternal salvation, so reprobation is a part of providence in regard to those who turn aside from that end. Hence reprobation implies not only foreknowledge, but also something more, as does providence, as was said above (Q[22], A[1]). Therefore, as predestination includes the will to confer grace and glory; so also reprobation includes the will to permit a person to fall into sin, and to impose the punishment of damnation on account of that sin.”

 

Protestantism

 

Comparison

 

This table summarizes the classical views of three different Protestant beliefs.

 

Topic

Lutheranism

Calvinism

Arminianism

Election

Unconditional election to salvation only

Unconditional election to salvation only, with reprobation (passing over)[40]

Conditional election in view of foreseen faith or unbelief

 

Lutheranism

 

Lutherans historically hold to unconditional election unto salvation. However, some do not believe that there are certain people that are predestined to salvation, but salvation is predestined for those who seek God.

 Lutherans believe Christians should be assured that they are among the predestined. 

However, they disagree with those who make predestination the source of salvation rather than Christ's suffering, death, and resurrection. Unlike some Calvinists, Lutherans do not believe in a predestination to damnation.

Instead, Lutherans teach eternal damnation is a result of the unbeliever's sins, rejection of the forgiveness of sins, and unbelief.

 

Martin Luther's attitude towards predestination is set out in his On the Bondage of the Will, published in 1525. 

This publication by Luther was in response to the published treatise by Desiderius Erasmus in 1524 known as On Free Will. Luther based his views on Ephesians 2:8–10, which says:

For by grace you have been saved through faith, and that not of yourselves; it is the gift of God, not of works, lest anyone should boast. For we are His workmanship, created in Christ Jesus for good works, which God prepared beforehand that we should walk in them.

 

Calvinism

 

Main article: Predestination in Calvinism

 

The Belgic Confession of 1561 affirmed that God "delivers and preserves" from perdition "all whom he, in his eternal and unchangeable council, of mere goodness hath elected in Christ Jesus our Lord, without respect to their works" (Article XVI). Calvinists believe that God picked those who he will save and bring with him to Heaven before the world was created. They also believe that those people God does not save will go to Hell. John Calvin thought people who were saved could never lose their salvation and the "elect" (those God saved) would know they were saved because of their actions.

 

In this common, loose sense of the term, to affirm or to deny predestination has particular reference to the Calvinist doctrine of unconditional election. 

In the Calvinist interpretation of the Bible, this doctrine normally has only pastoral value related to the assurance of salvation and the absolution of salvation by grace alone. 

However, the philosophical implications of the doctrine of election and predestination are sometimes discussed beyond these systematic bounds. Under the topic of the doctrine of God (theology proper), the predestinating decision of God cannot be contingent upon anything outside of himself, because all other things are dependent upon him for existence and meaning. 

 

Under the topic of the doctrines of salvation (soteriology), the predestinating decision of God is made from God's knowledge of his own will (Romans 9:15), and is therefore not contingent upon human decisions (rather, free human decisions are outworkings of the decision of God, which sets the total reality within which those decisions are made in exhaustive detail: that is, nothing left to chance). 

Calvinists do not pretend to understand how this works; but they are insistent that the Scriptures teach both the sovereign control of God and the responsibility and freedom of human decisions.

 

Calvinist groups use the term Hyper-Calvinism to describe Calvinistic systems that assert without qualification that God's intention to destroy some is equal to his intention to save others. 

Some forms of Hyper-Calvinism have racial implications, as when Dutch Calvinist theologian Franciscus Gomarus however argued that Jews, because of their refusal to worship Jesus Christ, were members of the non-elect, as also argued by John Calvin himself, based on I John 2:22–23 in The New Testament of the Bible. 

Some Dutch settlers in South Africa argued that black people were sons of Ham, whom Noah had cursed to be slaves, according to Genesis 9:18–19, or drew analogies between them and the Canaanites, suggesting a "chosen people" ideology similar to that espoused by proponents of the Jewish nation. 

 

This justified racial hierarchy on earth, as well as racial segregation of congregations, but did not exclude blacks from being part of the elect. 

Other Calvinists vigorously objected to these arguments (see Afrikaner Calvinism).

 

Expressed sympathetically, the Calvinist doctrine is that God has mercy or withholds it, with particular consciousness of who are to be the recipients of mercy in Christ. Therefore, the particular persons are chosen, out of the total number of human beings, who will be rescued from enslavement to sin and the fear of death, and from punishment due to sin, to dwell forever in his presence. 

Those who are being saved are assured through the gifts of faith, the sacraments, and communion with God through prayer and increase of good works, that their reconciliation with him through Christ is settled by the sovereign determination of God's will. 

God also has particular consciousness of those who are passed over by his selection, who are without excuse for their rebellion against him, and will be judged for their sins.

 

Calvinists typically divide on the issue of predestination into infralapsarians (sometimes called 'sublapsarians') and supralapsarians. 

Infralapsarians interpret the biblical election of God to highlight his love (1 John 4:8; Ephesians 1:4b–5a) and chose his elect considering the situation after the Fall, while supralapsarians interpret biblical election to highlight God's sovereignty (Romans 9:16) and that the Fall was ordained by God's decree of election. 

In infralapsarianism, election is God's response to the Fall, while in supralapsarianism the Fall is part of God's plan for election. 

In spite of the division, many Calvinist theologians would consider the debate surrounding the infra- and supralapsarian positions one in which scant Scriptural evidence can be mustered in either direction, and that, at any rate, has little effect on the overall doctrine.

 

Some Calvinists decline to describe the eternal decree of God in terms of a sequence of events or thoughts, and many caution against the simplifications involved in describing any action of God in speculative terms.

 Most make distinctions between the positive manner in which God chooses some to be recipients of grace, and the manner in which grace is consciously withheld so that some are destined for everlasting punishments.

 

Debate concerning predestination according to the common usage concerns the destiny of the damned: whether God is just if that destiny is settled prior to the existence of any actual volition of the individual, and whether the individual is in any meaningful sense responsible for his destiny if it is settled by the eternal action of God.

 

Arminianism

 

Main article: Corporate election

 

Arminians hold that God does not predetermine, but instead infallibly knows who will believe and perseveringly be saved. 

This view is known as conditional election, because it states that election is conditional on the one who wills to have faith in God for salvation. 

Although God knows from the beginning of the world who will go where, the choice is still with the individual. 

 

The Dutch Calvinist theologian Franciscus Gomarus strongly opposed the views of Jacobus Arminius with his doctrine of supralapsarian predestination.

 

The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

 

The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints (LDS Church) rejects the doctrine of predestination, but does believe in foreordination. Foreordination, an important doctrine of the LDS Church,teaches that during the pre-mortal existence, God selected ("foreordained") particular people to fulfill certain missions ("callings") during their mortal lives. For example, prophets were foreordained to be the Lord's servants (see Jeremiah 1:5), all who receive the priesthood were foreordained to that calling, and Jesus was foreordained to enact the atonement.

The LDS Church teaches the doctrine of moral agency, the ability to choose and act for oneself, and decide whether to accept Christ's atonement.

 

Types of predestination

 

Conditional election

 

Conditional election is the belief that God chooses for eternal salvation those whom he foresees will have faith in Christ. 

This belief emphasizes the importance of a person's free will. 

The counter-view is known as unconditional election, and is the belief that God chooses whomever he will, based solely on his purposes and apart from an individual's free will. 

It has long been an issue in Calvinist–Arminian debate. An alternative viewpoint is Corporate election, which distinguishes God's election and predestination for corporate entities such as the community "in Christ," and individuals who can benefit from that community's election and predestination so long as they continue belonging to that community.

 

Supralapsarianism and infralapsarianism

 

Infralapsarianism (also called sublapsarianism) holds that predestination logically coincides with the preordination of Man's fall into sin. That is, God predestined sinful men for salvation. 

Therefore, according to this view, God is the ultimate cause, but not the proximate source or "author" of sin. Infralapsarians often emphasize a difference between God's decree (which is inviolable and inscrutable), and his revealed will (against which man is disobedient).

 Proponents also typically emphasize the grace and mercy of God toward all men, although teaching also that only some are predestined for salvation.

 

In common English parlance, the doctrine of predestination often has particular reference to the doctrines of Calvinism.

 The version of predestination espoused by John Calvin, after whom Calvinism is named, is sometimes referred to as "double predestination" because in it God predestines some people for salvation (i.e. unconditional election) and some for condemnation (i.e. Reprobation) which results by allowing the individual's own sins to condemn them. 

Calvin himself defines predestination as "the eternal decree of God, by which he determined with himself whatever he wished to happen with regard to every man. 

Not all are created on equal terms, but some are preordained to eternal life, others to eternal damnation; and, accordingly, as each has been created for one or other of these ends, we say that he has been predestined to life or to death.”

 

On the spectrum of beliefs concerning predestination, Calvinism is the strongest form among Christians. 

It teaches that God's predestining decision is based on the knowledge of his own will rather than foreknowledge, concerning every particular person and event; and, God continually acts with entire freedom, in order to bring about his will in completeness, but in such a way that the freedom of the creature is not violated, "but rather, established”.

 

Calvinists who hold the infralapsarian view of predestination usually prefer that term to "sublapsarianism," perhaps with the intent of blocking the inference that they believe predestination is on the basis of foreknowledge (sublapsarian meaning, assuming the fall into sin). 

The different terminology has the benefit of distinguishing the Calvinist double predestination version of infralapsarianism from Lutheranism's view that predestination is a mystery, which forbids the unprofitable intrusion of prying minds since God only reveals partial knowledge to the human race.

 

Supralapsarianism is the doctrine that God's decree of predestination for salvation and reprobation logically precedes his preordination of the human race's fall into sin. 

That is, God decided to save, and to damn; he then determined the means by which that would be made possible. It is a matter of controversy whether or not Calvin himself held this view, but most scholars link him with the infralapsarian position. It is known, however, that Calvin's successor in Geneva, Theodore Beza, held to the supralapsarian view.

 

Double predestination

 

Double predestination, or the double decree, is the doctrine that God actively reprobates, or decrees damnation of some, as well as salvation for those whom he has elected. 

Augustine made statements that on their own seem to teach such a doctrine, but in the context of his other writings it is not clear whether he held it. Augustine's doctrine of predestination does seem to imply a double predestinarian view. 

Gottschalk of Orbais taught it more explicitly in the ninth century, 

and Gregory of Rimini in the fourteenth. 

During the Protestant Reformation John Calvin also held double predestinarian views. 

John Calvin states: "By predestination we mean the eternal decree of God, by which he determined with himself whatever he wished to happen with regard to every man. 

All are not created on equal terms, but some are preordained to eternal life, others to eternal damnation; and, accordingly, as each has been created for one or other of these ends, we say that he has been predestinated to life or to death.”

 

Open theism

Open theism advocates the non-traditional Arminian view of election that predestination is corporate. 

In corporate election, God does not choose which individuals he will save prior to creation, but rather God chooses the church as a whole. 

Or put differently, God chooses what type of individuals he will save. 

Another way the New Testament puts this is to say that God chose the church in Christ (Eph. 1:4). In other words, God chose from all eternity to save all those who would be found in Christ, by faith in God. 

This choosing is not primarily about salvation from eternal destruction either but is about God's chosen agency in the world. 

Thus individuals have full freedom in terms of whether they become members of the church or not. Corporate election is thus consistent with the open view's position on God's omniscience, which states that God's foreknowledge does not determine the outcomes of individual free will.

 

Middle Knowledge

 

Middle Knowledge is a concept that was developed by Jesuit theologian Luis de Molina, and exists under a doctrine called Molinism. 

It attempts to deal with the topic of predestination by reconciling Gods sovereign providence with the notion of libertarian free will. The concept of Middle Knowledge holds that God has a knowledge of true pre-volitional counterfactuals for all free creatures. 

That is, what any individual creature with a free will (e.g. a human) would do under any given circumstance. Gods knowledge of counterfactuals is reasoned to occur logically prior to his divine creative decree (that is, prior to creation), and after his knowledge of necessary truths. 

Thus, Middle Knowledge holds that before the world was created, God knew what every existing creature capable of libertarian freedom (e.g. every individual human) would freely choose to do in all possible circumstances. It then holds that based on this information, God elected from a number of these possible worlds, the world most consistent with his ultimate will, which is the actual world that we live in.

 

For example:

  • if Free Creature A was to be placed in Circumstance B, God via his Middle Knowledge would know that Free Creature A will freely choose option Y over option Z.
  • if Free Creature A was to be placed in Circumstance C, God via his Middle Knowledge would know that Free Creature A will freely choose option Z over option Y.
  •  

Based on this Middle Knowledge, God has the ability to actualise the world in which A is placed in a circumstance that he freely chooses to do what is consistent with Gods ultimate will. 

If God determined that the world most suited to his purposes is a world in which A would freely choose Y instead of Z, God can actualise a world in which Free Creature A finds himself in Circumstance B.

 

In this way, Middle Knowledge is thought of by its proponents to be consistent with any theological doctrines that assert God as having divine providence and man having a libertarian freedom (e.g. Calvinism, Catholicism, Lutheranism), and to offer a potential solution to the concerns that Gods providence somehow nullifies man from having true liberty in his choices.

 

 

18 aug 2019